Varför man stör sig på Elfsborg och varför det är både rätt och riktigt

Många tror att de som inte gillar Elfsborg tar sitt avstamp i något så simpelt som avundsjuka. Att de är bra, helt enkelt. Att de vinner, helt enkelt. Jag vill nu reda ut detta, en gång för alla.

Vi börjar med Allsvenskans bästa spelare de senaste fem åren - Anders Svensson. Och nej, det ÄR inget att diskutera. Han har varit bäst. Det är därför många avskyr honom. Jag råkar å andra sidan tillhöra den skara som gillar honom rent allmänt, särskilt som han faktiskt blivit utsatt för en tvättäkta medial hatkampanj och ändå stått upp efteråt. Men hans personliga kvalitet har egentligen ingenting att göra med det sunda i ett äkta Elfsborg-förakt, även om det är en del av det.

Nej, vad det handlar om är att Elfsborg är ett skitbra lag med ett psyke gjort av flortunn velour.

Jag hade hoppats på någon form av förändring i och med Jörgen Lennartssons inträde i klubben. Men icke. På upptaktsträffen var det som vanligt, “Vi är inga favoriter!” När de misslyckats med att göra mål på GIF Sundsvall, trots en man mer i en timme, lät Nicklas Hult nästan lättad.
“Nu ligger all press på AIK!” konstaterade han. (Jag hade viljat skriva “konstaterade han triumferande” men det hade varit att fara med osanning och det är det för tidigt på dagen för.)

Det är det här som är felet med Elfsborg. De har de bästa svenska spelarna med de högsta svenska lönerna, de pratar gärna om hur de utvecklar svensk fotboll, om att de spelar “mer internationellt” - de vill helt enkelt framstå som duktiga. Men när det kommer till det som är själva elitidrottens essens - vinnandet - då vill de helt plötsligt inte vara med längre. Och det är helt enkelt rent objektivt FEL och något som måste bekämpas. Och den där överlägset neurotiska nöjdheten flera av deras spelare och Haglund utstrålat genom åren ... gaaaah!

Nu hinner jag inte skriva mer om det, heller, så jag hoppar fram till lite konkreta tankar om matchen.