Ända från tårna

Jag fick helt plötsligt för mig att börja blogga igen. Det blir väl mest om AIK, en del om landslaget och svensk fotboll i allmänhet. Eftersom jag även sitter i slutfasen (hahahahahaha, lägg av!) med min förbannade bok blir det väl inlägg när- och hursomhelst. Vi sparkar igång med min sida i morgondagens matchprogram. Även om jag betvivlar att den är ett dugg indikativ på framtida innehåll.



SMOKINGLIRAREN

Alla som har haft en relation till AIK under någon längre tid har stött på uttrycket. Själv minns jag inte riktigt när jag hörde eller läste det för första gången. Däremot minns jag klart och tydligt när jag första gången såg en.

Det var i början på 80-talet, AIK hade legenden Roffe Zetterlund som tränare, försvaret kallades för Dalavallen och på mittfältet sprang det omkring en spelare som hette Thomas Bergman. Eller, sprang, förresten. Han var mest elegant. Teknisk. Briljant blick för spelet. När han var som bäst, som i första SM-finalen mot Malmö FF 1986, var han landets bästa centrala mittfältare.

 Expressens Göran Söderlund, som menade att Thomas gjorde "sitt livs match", skrev så här:

"Det publiken framför allt minns av Thomas Bergman från finalmatch nr 1 är de eleganta dribblingarna, finterna, klacksparkarna och framspelningarna. Motspelarna förvandlades oftast till statister när regissören också blev huvudrollsinnehavare och tog hand om bollen."

Även om jag förträngt mycket av den andra SM-finalen det året minns jag att Leif Engqvist jagade ner och raderade ut Bergman och AIK förlorade. Någon annan spelare med svart tröja som kunde ta över dirigentpinnen fanns inte då. Men Söderlunds beskrivning ovan har för mig alltid varit synonymt med ordet smokinglirare.

 Att jag kommit att tänka på Thomas Bergman igen nu, 30 år efter hans AIK-debut, är helt och hållet Celso Borges förtjänst. Sedan Andreas Alm flyttat ner honom ett snäpp i banan har han varit helt och hållet fenomenal och trots att fotbollen förändrats så till den milda grad att jag egentligen inte trodde att jag skulle förära någon med titeln igen, så är det bara att konstatera att Borges är en smokinglirare av modell 2012, precis som Vadim Jevtushenko var det i början på 90-talet.

 Med all tillbörlig respekt för alla skickliga mittfältare i Allsvenskan - idag tror jag att de två som är bäst spelar mot varandra där nere, på Råsundas gräs. Anders Svensson och Celso Borges.

 Men bara en är klädd i svart.