Efterdyningar

Så var AIK:s sista match på plast 2012 avklarad. Det blev seger med både nöd och näppe (vad nu "näppe" är för något) efter att Viktor Lundberg missat två kalaslägen, skjutit lika många fina långskott, gjort lika många assist samt klackat in ett mål via lika många stolpar. Eftersom alla goda onda ting är två måste AIK:s vänlige måljätte Ivan Turina nämnas - han står för fyra chockartat bra räddningar. Och då har jag säkert glömt någon.

Mycket av rubrikerna efteråt ägnades åt ett missat domslut från Michael Lerjeus som friade D-G när de flesta ville få det till en målchansutvisning. Jag är, ärligt talat, inte så intresserad av att debattera enskilda domslut och tänker därför låta bli att göra det nu också. Däremot tycker jag alltid det är värdelöst när allt eftersnack efter 95 minuter fotboll handlar om huruvida ett domslut var korrekt eller inte.

Några konstateranden, utan inbördes rangordning eller allt för djuplodande analys:

• Det var två lag med avsevärt bättre anfallsspel än försvarsspel på planen idag. Sett till missade och räddade chanser hade resultatet 7-6 varit mer rätvisande. Vilket leder oss till att förstå varför GIF Sundsvall bara ligger på kvalplats samt får oss att fundera över ...
  
• ... vad som hänt med AIK:s idiotsäkra defensiv? Sedan Napoli gjorde fyra mål på fyra chanser har ingenting varit sig likt. Är det kopplat till rotationen av spelare? Fem nya spelare jämfört med Elfsborgsmatchen. Det är inte otänkbart att vi får se lika många förändringar på torsdag mot Dnipro. Här får jag kanske inflika att Alm INTE använder sig av "rotation" för att förhindra slitage på spelare.
  
• Vissa mål är värda mer än andra mål. Att båda anfallarna gör mål är inte oviktigt. Både Bangura och Lundberg kan nu förhoppningsvis ta det lite mer relalalaxat i avslutningarna framöver. Framförallt Lundberg behövde känna att han får betalt för sitt fullständigt kopiösa slit.
  
• När Mutumba tas bort eller faller ur matchbilden förlorar inte sällan AIK striden om herraväldet på mittfältet. Så var fallet under en lång period i matchen idag. Precis som Borges såg han sliten ut höll jag på att skriva, och känner att jag bör vara mer precis än så. Det ser helt enkelt ut att gå lite långsammare, både rent fysiskt/mekaniskt och i beslutsfattandet för de båda. Ungefär så. Någon gång tänker jag även intervjua Alm om begreppet form och hur det används inom fotbollen.
  
• AIK:s 1 - 0 kan användas som instruktionsfilm på hur man gör mål på fyrbackslinjer med tre centrala mittfältare framför. Det är bara att göra om exakt samma sak mot Häcken ett par gånger så blir det, mer eller mindre per automatik, mål.
  
• Dessutom är AIK fortsatt direkt svaga på att serva vid hörnor. Undantaget är när Robert Åhman-Persson spelar. Här behövs det någon form av åtgärd.

Viktor Lundberg

Två assist, ett mål. Fylligare analys följer.

XI mot GIF

Noterbart är att det verkar råda tveksamhet kring hur många kort Kwame Karikari har samlat ihop. enligt svenskfotboll.se var han inte avstängd idag, han var därmed med i truppen. Nu har han tagits bort från densamma.

Turina

Danielsson - Karlsson - Backman - Johansson

D-G - Borges - RÅP - Mutumba

Lundberg - Bangura

Medans jag väntar på avspark kollar jag på Ranegie mot Grankvist. 0 - 0 står det och Ranegie lirar med blodigt bandage.

Inför: GIF Sundsvall - AIK

Ännu en bortamatch på plastgräs. Ännu en gång är det tätt mellan matcherna. Ännu en gång tycker nog spelarna att det är roligare att spela match än att träna. Ännu en gång kommer Alm att förändra i startelvan.

Egentligen har jag sett för lite av GIF Sundsvall för att komma med något banbrytande här. De försvarar i ett slags 4-3-3 som lika gärna kan kallas 4-5-1och de har en och annan Bra Spelare. De är också toppkandidat till att sluta på kvalplats och har tagit fler poäng hemma än borta. F.d AIK-spelaren Kevin Walker är avstängd, däremot är Fredrik Holster - spelaren som Jens T Andersson tog från Häcken till Väsby en gång i tiden - helt tillgänglig och säkert inte så lite sugen att besegra sina gamla lagkamrater från Väsby-tiden.

Eftersom Majstorovic inte ingår i truppen och Milosevic precis återkommit efter skada och Lorentzon är avstängd antar jag att backlinjen blir:

Helgi Danielsson - Per Karlsson - Niklas Backman - Nisse Johansson.

På mittfältet finns det som vanligt en uppsjö möjligheter, de mest ordinarie är Celso Borges, som spelat varje match, och Martin Mutumba. Jag tror båda startar idag. Dessutom tror jag Daniel D-G Gustafsson spelar till höger. Då återstår att se om det blir Åhman-Persson eller Moro Ibrahim bredvid Borges. Här skulle jag ge fördel åt RÅP, Moro har mig veterligen aldrig spelat match på plast i hela sitt liv. Vilket ger:

D-G - Borges - RÅP - Mutumba

På topp startar rimligtvis Bangura och Karikari. Viktor Lundberg, som var riktigt bra mot Norrköping, är även han en möjlighet. Jag har svårt att se att Goitom får spela från start redan, framförallt inte på plast. Ergo:

Bangura - Karikari

* * *

Enligt artikeln i Aftonbladet säger Alm att AIK vann målchansmatchen mot Elfsborg med 4 - 1. Bah! säger jag. Jag fick det till 5 - 2. Tyvärr, eftersom det är Christer Swärd som uppfunnit systemet, är det bara att erkänna sig besegrad. Typiskt, sa Puh.

(Del 3 i matchreferatet blev så försenat att jag skippade det. Eventuellt dyker det upp längre fram. Jag avslutar med en fin bild på Alm, när AIK kvitterat till 1 - 1.)

Rensa den åt helvete - AIK mot Elfsborg en regnig onsdagskväll i september

Del 2

Vi inleder med några spridda observationer begränsade till första halvlek.

Slaget om det centrala mittfältet vinns till stor del knappt av Elfsborg, mycket tack vare sitt numerära överläge samt att AIK i stort har problem att hitta rätt i sina positioner. Moro och Borges tvingas täcka enorma ytor. Trots detta får bortalaget inte ut särskilt mycket av sitt lilla övertag i den delen av banan. Istället är det Niklas Hult som är helt lysande och ställer till stora problem för både Lorentzon och Karlsson. Målet kommer efter ett inte särskilt märkvärdigt avslut från Hult, både Turina och Majstorovic står för svaga ingripanden just där. De borde som det så vackert heter på fotbollsspråk Rensat Den Åt Helvete.

I övrigt ställer AIK Elfsborg offside flera gånger och Karlsson och Majstorovic smäller på David Elm så det står härliga till varje gång han försöker ta emot bollen felvänd. Majstorovic tar även ut sin frustration på Elm efter det insläppta målet och får syna det gula kortet som tack för det. Undantaget till det säkra försvaret är när Nisse helt ensam mot Hiljemark och Nilsson kan ta undan bollen efter en märklig studs. Det är Elfsborgs enda tillstymmelse till farlighet förutom målet. Å andra sidan hade rimligtvis en Hult som inte haft en värkande axel ställt till det än mer för AIK. Martin Lorentzons tackling är hård men jag har svårt att se någon illvilja i den.

Förutom att AIK spelar ett bra försvarsspel är det också så att eftersom Elfsborg ställer upp så defensivt tappar de kraftigt i eldkraft framåt. Lasse Nilsson jagar Martin Mutumba ner till eget straffområde för att Klarström ska slippa bli ensam mot honom. Om det finns förvånansvärt många experter som inte tycker Mutumba är något speciellt så har iallafall samtliga motståndartränare mer respekt för honom än för någon annan i AIK. Det är inte ovanligt att man avdelar tre spelare vars huvuduppgift försvarsmässigt är att ta bort Mutumba. På många sätt är Mutumbas första halvlek en av hans bästa någonsin. Han fattar utmärkta beslut och ligger bakom två av AIK:s tre målchanser i halvleken. Dessutom en situation där han är sopren inne i straffområdet men Hansson blåser frispark för AIK istället för att ge fördel.

Just Mutumbas inspel till Bangura där denne lägger upp bollen åt Borges efter fem minuter är ett mycket stiligt AIK-anfall där faktiskt endast dessa tre rör bollen. 


När anfallet avslutas kommer Elfsborg att ha sju spelare i eget straffområde. Precis som det är en signal för AIK att anfalla när nummer 9 får bollen, så är det en signal för motståndarna att ta sig hem. Vi kan även konstatera att den här gången hängde inte Lasse Nilsson med.




Det haglar även gula kort i slutet på halvleken, tecken på att Hansson inte riktigt hänger med, att det är regnigt och blött, att det gäller otroligt mycket samt att det är många skickliga bollspelare ute på planen. När man gjort 133 landskamper kan man även få komma undan med en otillåten känsloyttring, det tycker både jag och Martin Mutumba. Personligen tycker jag att gränsen går vid 125 landskamper och inte gäller målvakter med småländskt ursprung.

Sammantaget är Elfsborg mer än nöjda med resultatet i halvtid och nog ganska tillfreds med sitt egna spel. De har inte blivit tillbakapressade i någon större utsträckning och att Anders Svensson dels knäat en boll i egen ribba och ut samt klarat sig från utvisning ses rimligen som tecken på att fotbollsgudarna, än så länge, lutar mer åt gulsvart än svartgult.

To be continued ...

Rensa den åt helvete - AIK mot Elfsborg en regnig onsdagskväll i september (Del 1)

Del 1

Elfsborg kom till Råsunda med en tydlig kontringsupp- och inställning. Försvarsmässigt betydde det uppställning enligt 4-1-4-1 med Anders Svensson och David Elm som ettor och Lasse Nilsson som något ovan högerytter. Lennartsson skiftade även kant på Klarström och Johan Larsson, han tyckte att Klarström hade bättre möjligheter mot Mutumba samt att Larssons snabbhet skulle motverka Daniel Gustafssons dito.

Anfallsmässigt tänkte de förlita sig på Hults kvicksilverkvickhet, Nilssons diagonallöpningar in mellan Majstorovic och Nisse Johansson, Elm som uppspelspunkt och sedan fylla på centralt med Claesson i första och Hiljemark i andra hand. Att anfallen skulle sättas igång från Anders Svenssons högerfot är självklart.

Andreas Alm gjorde fyra personalförändringar jämfört med Peking-matchen. Låt oss slänga ett öga på dem.

Lalawele Atakora (Daniel Gustafsson): AIK får ett bättre försvarsspel, en mer bollskicklig ytter och ett sämre djupledsspel. Men skillnaden enligt mig är marginell. Atakora och D-G har turats om att ha först tjing på positionen i ett år nu och de känns kvalitetsmässigt jämlika, även om de levererar något olika saker..

Moro Ibrahim (Helgi Danielsson): Kvällens stora överraskning. Att låta en 18-åring göra Allsvensk debut i en så viktigt match kan tyckas våghalsigt. Tar man med i beräkningen att Moro kommer i matchform från sin liga, har varit ordinarie i Ghanas högsta division sen han var 16, var bäst på plan mot Torslanda i cupen samt att Helgi Danielsson inte blir yngre och Robin Quaison varit skadad, ser det plötsligt mer logiskt ut. Överraskningen här borde isåfall uppstått när det stod klart att både Daniel Tjernström och Robert Åhman-Persson ställdes utanför truppen. Framförallt Åhman-Persson var i princip ordinarie för två månader sen.

Kwame Karikari (Viktor Lundberg): Ett ganska självklart val, trots att Lundberg tillhörde de bättre mot Norrköping. Anledningen stavas helt enkelt M-Å-L. Karikari gör dem.

Daniel Majstorovic (Niklas Backman): Här är valet som i efterhand blev det avgörande i mångas kortfattade matchanalyser. Jag tänkte ägna en hel bloggpost åt “problematiken” (det är givetvis en helt felaktig benämning - att ha tre av seriens bästa mittbackar att välja på är liksom inte ett problem), den kortfattade analysen här är att man inte signar 35-åriga svenska A-landslagsmän för att ha dem på bänken. Lägg till att Backman inte är lika skicklig med bollen, dessutom är Majstorovic med sin råstyrka perfekt att radera David Elms luftövertag. Och Per Karlsson har helt enkelt varit magisk i år.


* * *

Noterbart från matchinledningen är att innan det ens gått 90 sekunder har Moro tappat bollen och Elfsborg fått till sitt första anfall. Efter drygt tre minuter bryts han igen, den här gången går bollen till AIK.

AIK ordnar sin första hörna efter ett långt inkast från Mohammed Bangura - det blir också enda gången han får till en fin längd. Även hörnan är lång och fin och Nisse Johansson håller enkelt undan Hiljemark, får in bollen framför mål där den träffar Karikari i pannan. Nicken över.

AIK-anfall direkt på det, bollen ut på Mutumba som spelar in skickligt på Bangura som lägger upp för Borges som skjuter mitt i mål. Räddning Ellegaard. Svensson - Hiljemark - Claesson är bollskickliga. Johan Larsson halkar när han ska slå en frispark. Och vi har vad vi i branschen kallar för en fotbollsmatch.

To be continued ...

As good as it gets

De tre senaste Allsvenska matcherna tänker jag ha i beredskap och kasta i ansiktet på alla som ondgör sig över hur usel Allsvenskan är. 

AIK - Elfsborg 
Häcken - Helsingborg 
MFF - IFK 

Fy satan vad bra och vacker svensk höstfotboll kan vara. Det har helt enkelt varit två fantastiska fotbollskvällar i rad för oss Allsvenskan-älskare. Först holmgången mellan AIK och Elfsborg, där boråsarna anförda av senaste årens bästa Allsvenska spelare Anders Svensson höll stånd mot ett vilt anstormande AIK. Hockeytacklingar, smällar, dribblingar, kramp och kortpassningsspel om vartannat.
Sedan Häcken och Helsingborg som lekte "Hela Havet Stormar" i ösregnet på Rambergsvallen - sista tjugo minuterna fanns det inga mittfält. Och som avslutning - IFK Göteborg vänder på omöjliga Swedbank Stadion mot Malmö FF.

Det här är precis så bra som elitfotboll ska vara. Tack för det.

En domarskandal?

Man ser här hur Ellegaard drar hela ribban bakåt och tydligt lutar på målet.
En lurig kille.

AIK - Elfsborg 1 - 1

Ett till slut både rättvisande och logiskt resultat. Elfsborg fick bra betalt för sin kontringsuppställning och AIK:s oförmåga att dra igång matcher – AIK fick även till en kvittering efter att man helt enkelt malt ner ett allt mer tröttkört Elfsborg i andra halvlek. Däremot kostade den högintensiva andra halvleken kraft även för AIK, som inte fick tillräcklig utväxling av att byta in tre spelare samtidigt i slutskedet. Några observationer i punktform:

• Elfsborgs mål får vi tyvärr lägga helt i knät på Daniel Majstorovic, som inte märkte att Viktor Claesson rusade på Turinas retur. Annars minns jag inte att de kom till några fler målchanser, men där kan minnet svika mig.
• Moro Ibrahim hade det som väntat tufft tillsammans med Celso Borges mot Elfsborgs tre centrala mittfältare. En del felpassningar, ett onödigt kort men samtidigt en kille som alltså är 18 år mot i princip det bästa Allsvenskan har att erbjuda - jag väljer nog att se den sidan av hans insats.
• Nämnde Borges såg trött ut och hamnade ofta för långt fram i banan. Givetvis gedigen och bra ändå.
• Martin Lorentzon. Ni vet, han som gjort nio mål i år. Ja, högerbacken. Härlig passning från Mutumba idag - Mutumba tyckte jag var spelaren som tog AIK in i matchen i första halvlek. Intressant att Lennartsson skiftat kant på Larsson och Klarström för att stoppa just M9.
• Lorentzons hockeytackling på Hult. Det ska göra ont att möta Gnaget. Men det där ser man inte så ofta längre. Min känsla var även att Elfsborg fick kort lättare än AIK ikväll. Även om precis alla i Allsvenskan hade blivit utvisade utom just Anders Svensson i den där sekvensen.
• Blev aktivt besviken på Robin Quaisons inhopp - om det nu inte var så att han blev skadad.
  

Fler tankar under morgondagen, eventuellt blir det någon intervju också. Bilder förresten. Ska jag ha det? Tål att tänkas på.

Start XI

Jag ska inte påstå att startelvan är överraskande, det är den egentligen inte, men OK, wow, det här blev just nu ännu mer intressant:

Turina

Lorentzon - Karlsson - Majstorovic - Johansson

Atakora - Ibrahim - Borges - Mutumba

Bangura - Karikari

Alltså går killen som var bäst på planen mot Torslanda i cupen in, likaså ytterspelaren Atakora.

Nu kör vi!

Inför Guldstriden

Som vanligt kommer AIK säkert vara tröga i starten. Ända sedan Miraklet i Moskva har svartgult haft problem med att ta kommandot direkt i matcherna och ikväll kan det vara ett problem eftersom Elfsborg är tillräckligt bra för att straffa dem för det. Jag tror att Elfsborg kommer gå ut och slå ur sitt berömda (och önskade) underläge - ligga lågt och kontra med fart. Det är ingen dum taktik mot AIK. Återstår att se hur AIK tacklar det hela - jag blir väldigt förvånad om man inte bara tackar och tar emot och manglar på framåt med allt man har. AIK är alltid som bäst när det ger sig fullständigt hän åt basala drifter på Råsunda.


Kan Martin Mutumba få ett övertag på sin ytterback är som vanligt mycket vunnet, sedan Banguras och Karikaris återkomster och Borges nya utgångspunkt finns det helt plötsligt för mycket att hålla reda på för att som många lag gjorde tidigare, helt fokusera på M9. Nu har jag inte haft tid att gå igenom avstängningar och skador men jag undrar om inte Mobaeck spelar högerback och Johan Larsson högerytter idag? Det här ser man som årets svåraste match om man kommer från Borås. Det kommer att ställa höga krav på Majstorovic och Johansson om så blir fallet - ingen av dem har en suck i en löpduell med Larsson.


AIK vill å sin sida även begränsa utrymmet för kvicksilvret Hult - här känns det däremot som Lorentzon och Per Världens Bästa Karlsson borde klara av att hänga med i svängarna. Helgi får jaga sin gamle lagkamrat Anders Svensson så att han inte får tid till de där insticken han är lite för bra på att slå.


Får jag ens pengarna tillbaka på att Augustsson kommer att göra något brottsligt mot Karikari och/eller Bangura idag?


Dagens ramsa: Säg inte Nej, säg Kwame Karikari

Varför man stör sig på Elfsborg och varför det är både rätt och riktigt

Många tror att de som inte gillar Elfsborg tar sitt avstamp i något så simpelt som avundsjuka. Att de är bra, helt enkelt. Att de vinner, helt enkelt. Jag vill nu reda ut detta, en gång för alla.

Vi börjar med Allsvenskans bästa spelare de senaste fem åren - Anders Svensson. Och nej, det ÄR inget att diskutera. Han har varit bäst. Det är därför många avskyr honom. Jag råkar å andra sidan tillhöra den skara som gillar honom rent allmänt, särskilt som han faktiskt blivit utsatt för en tvättäkta medial hatkampanj och ändå stått upp efteråt. Men hans personliga kvalitet har egentligen ingenting att göra med det sunda i ett äkta Elfsborg-förakt, även om det är en del av det.

Nej, vad det handlar om är att Elfsborg är ett skitbra lag med ett psyke gjort av flortunn velour.

Jag hade hoppats på någon form av förändring i och med Jörgen Lennartssons inträde i klubben. Men icke. På upptaktsträffen var det som vanligt, “Vi är inga favoriter!” När de misslyckats med att göra mål på GIF Sundsvall, trots en man mer i en timme, lät Nicklas Hult nästan lättad.
“Nu ligger all press på AIK!” konstaterade han. (Jag hade viljat skriva “konstaterade han triumferande” men det hade varit att fara med osanning och det är det för tidigt på dagen för.)

Det är det här som är felet med Elfsborg. De har de bästa svenska spelarna med de högsta svenska lönerna, de pratar gärna om hur de utvecklar svensk fotboll, om att de spelar “mer internationellt” - de vill helt enkelt framstå som duktiga. Men när det kommer till det som är själva elitidrottens essens - vinnandet - då vill de helt plötsligt inte vara med längre. Och det är helt enkelt rent objektivt FEL och något som måste bekämpas. Och den där överlägset neurotiska nöjdheten flera av deras spelare och Haglund utstrålat genom åren ... gaaaah!

Nu hinner jag inte skriva mer om det, heller, så jag hoppar fram till lite konkreta tankar om matchen.

Premisser

AIK - Elfsborg är egentligen en match som började gälla något mer än bara poängen först 2006. Innan dess var boråsarna inget mer (eller mindre) än ett Halmstad, Öster eller GIF Sundsvall i gemene AIK:ares ögon. Elfsborg vände först ett tvåmålsunderläge till oavgjort på extratid, AIK följde upp det med att först punktmarkera Anders Svensson så han blev alldeles ledsen och sedan trycka in ett offside-mål (Daniel Mendes) till ytterligare ett oavgjort resultat, den här gången på Borås Arena. Elfsborg vann sedan SM-Guld före AIK. Under åren som följde var det tydligt att det gått prestige i matchen, jag betvivlar att Magnus Haglund fick några julkort från Rikard Norling eller Mikael Stahre. Eller att han skickade några till dem. Det var även i Borås som Björn Wesströms öde som AIK-manager beseglades. Nu är Haglund-eran över och som bas hittar vi istället före detta U21-förbundskaptenen och Häcken-tränaren Jörgen Lennartsson.

Elfsborg har egentligen inte en, utan två oerhört märkliga statistiska anomalier i sin … statistik. Den ena, som är den det pratas mest om, är att de tagit en enda ynklig poäng på naturligt gräs i år. Vilket i sig och tagit ur sitt sammanhang inte är så märkligt, det märkliga uppstår när det är ett lag som till alldeles nyligen var landets serieledare. Men iallafall. Det har ältats tillräckligt tror jag.

Istället vill jag peka på att Elfsborg sedan återkomsten till Allsvenskan 1997 tagit (såvitt jag kan se) två trepoängare på bortaplan mot lag som slutat topp fyra i tabellen.

Ska Elfsborg sluta före AIK måste man få med sig minst en poäng från Råsunda idag.

* * *

Jag har svårt att se att det blir några överraskningar i AIK:s startelva. Det enda frågetecknet ser jag i frågan om Robin Quaison spelar från start eller inte, och om han isåfall flyttar på Helgi Danielsson eller Daniel Gustafsson. Kanske, kanske, kan man hitta argument för att peta in Lalawele Atakora på högerkanten. Men det varken tror eller hoppas jag.

Turina

Lorentzon - Karlsson - Majstorovic - Johansson

Gustafsson - Danielsson - Borges - Mutumba

Karikari - Bangura

* * *

De två huvudsakliga förändringarna i det AIK som spelar hemma på Råsunda ikväll jämfört med det som förlorade på Borås Arena i maj är

1. Att AIK begåvats med något så trevligt som en målskytt. Kwame Karikari må se ut som om han lär sig fotboll under resans gång men bollen hamnar i mål.
2. Med Borges ner ett hack i banan och Bangura in på planen har AIK numera fler sätt än Ge-Bollen-Till-Martin att få fast bollen på offensiv planhalva. Det har i sin tur även medfört att Mutumba börjat skjuta oftare, vilket bara är positivt för AIK.

I övrigt ber jag att få återkomma - minst en text till innan avspark utlovas.

Vi kör!

Jamenjaha, och vad har du gjort de senaste tre åren då? Skit. Samma. Det är AIK mot Elfsborg på Råsunda imorgon. Avspark 20.00. Här kommer jag att "snacka upp" (skriva upp?) matchen under det kommande dygnet. Eftersom det här inte är ett dugg genomtänkt än så länge så vet jag inte om det blir ett låååångt inlägg med allt du någonsin viljat veta, eller flera kortare dito.

Dessutom kommer jag att "snacka ner" (skriva ner?) lite intryck och dylikt efteråt. Har lite idéer om det, får se vad som går att genomföra. Dessutom har det tydligen hänt en massa saker med nätet, bloggar och sånt sen jag höll på senast så det kan väl även hända att jag förändrar en massa grejer framöver.

Åh, gudar, vad töntigt. Bla bla bla. Såhär. Det här är min AIK-blogg. Här kommer jag att skriva om AIK. Mest.

Det här inlägget tillägnar jag Bogie som i förra veckan tog bort bloggen från sina bokmärken efter att inget hänt på över tre år. Synd att han aldrig kommer att läsa det här.

Ända från tårna

Jag fick helt plötsligt för mig att börja blogga igen. Det blir väl mest om AIK, en del om landslaget och svensk fotboll i allmänhet. Eftersom jag även sitter i slutfasen (hahahahahaha, lägg av!) med min förbannade bok blir det väl inlägg när- och hursomhelst. Vi sparkar igång med min sida i morgondagens matchprogram. Även om jag betvivlar att den är ett dugg indikativ på framtida innehåll.