Nobody Home

När det gäller Konsten Att Tycka Synd Om Sig Själv har Roger Waters få övermän inom rockmusiken, och såhär på rak arm vet jag ingen bättre illustration än den sista låt han skrev för vad som skulle bli The Wall. Här har vi "Pink", albumets (musikalens?) huvudperson, som till slut stängt av sig helt från omvärlden halvliggandes i en fåtölj med någon av TV:ns "thirteen channels of shit" flimrande framför sig i mörkret. Han har gett upp. 

I've got a strong urge to fly
But I got nowhere to fly to

Det enda han är kapabel till är att räkna upp sina ägodelar och kläder. Givetvis är det både Waters självupplevda ångest under någon turné, men även resterna av det som en gång varit Waters vän Syd Barret (Got a bag with a comb and a toothbrush in) är en del av "Pink". Andra versen kan mycket väl beskriva keyboardisten Richard Wrights tillstånd under inspelningsarbetet.

I've got nicotine stains on my fingers 
I've got a silver spoon on a chain
Got a grand piano to prop up my mortal remains

Wright var så väck av drogmissbruk och ångest att det blev producenten Bob Ezrin som fick spela det rent ut sagt överjävligt vackra pianoackompanjemanget som perfekt passar till Waters uppgivna sång. "Pink" orkar inte ens med att slutföra låten, efter två rader av den tredje versen klingar den helt enkelt av.

I've got a pair of Gohills boots
I've got, fading roots

https://www.youtube.com/watch?v=rQpTtYj52ts

#pinkfloydfriday

The forgotten scrimmage

This is the way I remember it. For reasons that will become obvious I might have missed quite a few things. Feel free to comment or correct me. There might even be film of this somewhere. I'm not sure I'd want to watch it.

When the Gothenburg Giants split up after the 1990 season I was one of the guys who followed Coach Voge to form the Alelyckan Sundevils. I'll not bother with the details of that here, suffice to say that in February 1991 there were maybe a dozen players that had played 20 snaps or more of Football in their lives. So as our first game, we took on the Swedish National Team.

It was the first national team ever picked for Sweden and they were having a mini-camp in Gothenburg, ahead of their game against Holland. The way I recall it, there was only one local player on that team, young inside linebacker Olle Larsson, who was still playing with the Giants. I had nurtured some hopes of making the squad as a cornerback or free safety but I didn't perform very well during the trials in Halmstad. When Coach announced that we were playing the national team, I remember asking him what the hell for, we had had maybe ten practises by that time and it was obvious we were going to get slaughtered. He replied something along the lines of how all the opponents in the second division would seem easy by comparison. Well, he got that part right.

It was also decided that it wouldn't be an actual game, instead something called a scrimmage, where their offense would run ten plays against our defense and vice versa. Twice. The ball would be spotted in the same spot regardless of the result of the previous play. So there's no actual score from this game, no note in the history books.

The game would start at Valhalla sometime late in the evening. It was dark and also colder than a welldiggers ass, minus 18 degrees centigrade if I remember correctly. I arrived about an hour ahead of kickoff, prepared to play Free Safety, when I was approached by Coach who said our quarterback, Micke Henriksson, had decided not to come. And that I would play quarterback in his place. I had never taken a snap from center in my life. I hadn't even played a single down on the offensive side of the ball, ever.

– Uh, I don't know the playbook.

– That's fine, we don't have one. You can just draw the plays up in the huddle.

It quickly became clear that if I didn't play, there would be no game. So I said OK.

I don't remember what play I called in the first huddle. Probably a fullback dive. It didn't matter. The second the center, Pertti, had snapped the ball, I was lying on my back, my face full of linebacker. The Alelyckan offensive line, assigned to protect my skinny ass (I was 6 feet 1, 160 pounds) had two experienced players, the other three hadn't played much, if anything. And now they were up against the best the country had to offer where everyone was competing for a starting position in the real game. The second play I managed to turn my body 180 degrees before I got hit by three linemen in the back. So this time I ended up face down on the turf. And when I say “turf” I really mean a half-inch thick frozen plastic carpet on top of concrete.

And on it went. After five, maybe six (I hilariously even called a pass play in there somewhere) plays which all ended with me at the bottom of a four-guy pile I remember there was a timeout in which it was explained that if I got injured, the scrimmage would be completely canceled. The Swedish defense was urged to just pull me down instead of going for full-speed collisions. That call, and the restraint from the defense that followed, indubitably saved me from a lengthy hospital visit. So, thanks guys.

I honestly don't remember much more about those first ten plays, except that we never, not once, crossed the line of scrimmage. We never got the ball out of the backfield.

So when I got helped off by Pertti the center we were talking about practicing snaps and getting the line to play a lot tighter. But as soon as I got to the sidelines I was told to get back in and play safety. So I ran back in and just stood at the back. I remember I couldn't get my body to move or my head to focus on what the offense was doing. I don't think I had a single tackle. I had just spent every single atom of energy on avoiding to get hit and now I was supposed to look for opportunities for full-speed collisions. That didn't compute. Since we had most of our experienced guys on defense, and the Swedish offense wasn't very good, I think we did pretty well, but I might remember incorrectly. Then there was a short half-time break were only fools and rookies took off their helmets. I was neither, so I didn't have to tear my ears off to get the helmet back on. That's what playing football in winter means. You keep your helmet on outside.

And then there I was, back in the huddle, drawing plays I just made up on the turf. We said we wanted to get a first down, that the o-line needed to play really tight and that we would go hard. First play was a run where the halfback (Håkan D) got taught the hard way not to run upright. It's one of the harder hits I ever saw. But he got up afterwards and stayed in the game.

Since we had almost exclusively run the ball I decided it was time to try a play-action. Well, we had tried to run the ball. We still hadn't crossed the line of scrimmage. Now, a play-action play is a pass play that looks exactly like a run play. You get the defense to come forward and disregard your receivers which leaves them open to receive a pass and hey, presto, you got a touchdown. Or so the theory goes. The quarterback needs to fake handing off the ball to a running back and then hit his receiver with a forward pass.

So I did. I faked the handoff which bought me a second to spot my tight end, Mario, on some kind of Go-route, and I zipped (ha ha, probably not) the ball into his hands before I got buried. He got hit hard but managed to hold on to it. We had just gotten our first first down against the national team. Of course, had it been a real game, we would have had about a hundred negative yards at this time. But we didn't care. We celebrated as if we'd won a Bowl game in the huddle.

We ran two more run plays with predictable results. Nothing there. I decided that I hadn't been hit for a while so I called another play-action play, where I would do a bootleg and run with the ball myself. I still don't understand how I got the courage to run this. It involved leaving the defensive end behind me unblocked and hoping that I could sell the fake handoff so well that he would leave me alone. If he spotted the ball he had a free shot at my back.

Man, I still remember the look in his eyes when I ran past him. I had completely sold the fake, and almost stopped after the hand-off, with the ball held casually against my thigh in a manner that would make any coach cry. But it made the ball impossible to see if you were, say, a defensive end right behind me. At any moment I was expected to get hit hard in the back. And then I just ran around him as fast as I could. Suddenly there was space, a lot of space, in front of me and I got past the cornerback and I could for the first time that night see the end zone.

One of the safeties got me before I could get very far. It was enough for a first down, maybe 12 yards. Maybe more. After that, they hit me every play. We didn't get a yard. I refused to play safety when it was over. I know that probably no one else even remembers this night and that I had some decent games afterward, but I still think getting those two first downs under those circumstances is the best damn thing I ever did as a football player.

En Allsvensk blogg? Så unikt!

Jag tänkte börja skriva om Allsvenska matcher jag sett här. Alltså inte bara om AIK. Vi får se hur det går.

BK Häcken – Kalmar FF 0 – 1 (0 – 0)

0 – 1 '90+2 Melker Hallberg

En av mina otaliga hang-ups i diskursen kring Allsvenskan är att det påstås existera ett egenvärde i att en klubb låter unga spelare starta i A-laget. Jag tycker det är helt ointressant. Vad som däremot ÄR intressant är lag med unga spelare som vinner fotbollsmatcher. Såvitt jag vet tävlas det inte i snittålder, elitfotboll går ut på att vinna. Med det sagt så är det ändå trots allt alltid lite extra spännande att se unga spelare ta plats och prestera och bättre plats än Rambergsvallen denna lördag var svår att hitta.

Om vi gör det enkelt för oss och påstår att båda lagen spelar med tre centrala mittfältare (det kan diskuteras men vi låter bli) ackompanjerades åldermännen Henrik Rydström och Martin Ericsson av Måns Söderqvist (född 1993), Melker Hallberg (-95), Oscar Lewicki (-92) och Simon Gustafsson (-95). Dessutom fick Häckens tredjeforward, talangfulle och extremt atletiske Carlos Strandberg, chansen från start. Han är född 1996. Vi lämnar dock unge Strandberg därhän lite grann, även om han på inget sätt gjorde bort sig och inte bara kunde utan kanske till och med borde gjort minst ett mål idag, så är ändå skillnaden mellan honom och ovan nämnda kvartett att de startar för att de är bäst – inte för att alla andra är sjuka (Dioh Williams) eller avstängda (Moestafa El Kabir).

Lite kort om matchen. Häcken borde enligt nästan all tillgänglig logik vunnit matchen. Jag fick det till att man kom till fem så kallade 100-procentiga målchanser utan att få in bollen i mål. Hemmalaget var överlägset Kalmar i spelet ute på planen och är rent ut sagt obehagligt bra i den sista fjärdedelen. Där andra lag gärna stressar fram avslut eller tar för mycket tid på sig att sikta blir Häcken bara mer noggranna och överraskande i sina kombinationer. Så varför ligger de där de ligger i tabellen? Det har jag sett för få matcher (tre) med dem för att svara på men huvudanledningen både mot Kalmar och AIK var deras svaghet på fasta situationer. De har egentligen bara en enda dominant huvudspelare (Fredrik Björk), vilket dels ledde till att de sällan hotade på alla sina offensiva hörnor, dels att de (precis som mot AIK) släppte in ett avgörande mål på en fast situation. Rent spontant (och som sagt utan någon djupare koll) undrade jag varför Emil Wahlström inte går före Simon Sandberg som mittback nu när Mohammed Ali Khan inte är tillgänglig. Eftersom luftspel inte bara handlar om fysik utan även om timing, elakhet och rutin kunde Kalmar enkelt hantera både Strandberg och Gustafsson som också är över 180 cm långa.

Och apropå Simon Gustafsson. Att Oscar Lewicki fick pris som bäste spelare i hemmalaget var ju ett trevligt sätt välkomna honom tillbaka i startelvan efter hans långa skadefrånvaro, han gjorde dessutom en utmärkt insats som defensiv mittfältare. Priset skulle dock enligt er ödmjuke tjänare självklart gått till Gustafsson. Han var helt magnifik. Jag tror faktiskt inte han fattade ett felbeslut under 90 minuter, hans bollkontroll och blick för spelet var av extremt hög klass och han jobbade från straffområde till straffområde med att länka ihop Häckens backlinje med dess forwards. Det här är alltså en 18-åring som förra säsongen spelade i division två.

Jag utnämner honom redan nu till Göteborgsområdets mest intressanta spelare. Ja, före Sam Larsson. Det kommer att bli oerhört spännande att följa den här unge mannens karriär.

27

Ivan Turina är död. Det är oerhört sorgligt. Jag skriver det här för att minnas, innan jag börjar tro att jag minns.

Fotbollsmålvakter är inte fotbollsspelare. Inte egentligen. Visst finns det exempel på målvakter som varit bra utespelare, precis som det säkert funnits utespelare som råkat stoppa några bollar när de kastats in som målvakter. Men fotbollsmålvakter spelar sin egen sport som inte liknar någon annan.

Ivan Turina var alltså målvakt, inte fotbollsspelare. Något som inte är det minsta oviktigt är att han var målvakt i AIK. Och som han var det. Innan Ivan har det för mig funnits tre AIK-målvakter jag hållit extra högt; Bernt Ljung, Mattias Asper och Daniel Örlund. Ljung för att han såvitt jag minns var ”AIK:s målvakt” under mina tonår där jag formades som AIK:are. Asper för att han stod i mål när vi spelade i Champions League och Örlund för att han var så sjukt mycket AIK när AIK vann allt 2009. Vi har haft andra, vissa väldigt bra, målvakter. Men de tre är tillsammans med Turina de som etsats sig fast.

Ivan Turina är den bästa AIK-målvakt jag sett. Det sa jag till alla som orkade lyssna när han fortfarande levde och det kan ses som ett oerhört småaktigt och töntigt påstående en dag som denna, det bryr jag mig inte om. Jag fick aldrig förmånen att lära känna honom som person, jag fick bara förmånen att få se honom som AIK-målvakt.

När han kom var det som om han behövde en träning för att förstå ALLT med AIK. Ibland får jag känslan att vissa aldrig förstår AIK, hur många år de än är där. Men Ivan inte bara förstod AIK, han förstod vad AIK behövde, inte vad AIK trodde att AIK behövde. Sen gick karln rakt ut på nordens hårdaste fotbollsstadion och levererade det. Kommer ni ihåg hans reaktion när han gjort den där reflexräddningen framför Norra och hur han ställde sig upp med sträckta armar och vrålade som en tungviktsboxare som just vunnit världsmästartiteln? Ja, det gör ni. Och hela Råsunda vrålade med honom.

Han höll AIK kvar i Allsvenskan 2010. Han drog, gapade, maskade och stångade AIK till en andraplats 2011. Och Ivan Turina höll nollan den där kvällen i Moskva, den där kvällen när AIK tog sin största och mest meriterande enskilda seger någonsin. Någonsin.

Jag vill även ta tillfället i akt att tacka alla som på olika sätt visar sitt deltagande och stöd i både familjen Turinas och AIK:s sorg. Det är väldigt viktigt och väldigt mänskligt av er och jag håller inte alls med dem som tycker att det är synd att det ska krävas något så här tragiskt för att människor med känslor för olika klubbar ska kunna enas om en och samma sak. Det är inte alls synd. Det enda som är synd är att Ivan Turina inte får krama sin familj och stå i mål i AIK igen. Att vi kan lägga åt sidan våra konflikter för sånt som är viktigt är bara ett tecken på att det finns hopp för mänskligheten. Så, tack.

Det ska säkert diskuteras hur han ska hyllas, hur AIK ska gå vidare, hur det är möjligt att någon som han inte längre finns och allt vi människor gör när något stort och fint vi tagit för givet tas ifrån oss och det enda jag har att säga om det är att vi inte ska glömma bort att minnas.

First & Last & Always

(Min sida i det sista matchprogrammet från Råsunda någonsin.)

“Nevermore!” cried the raven. För någon vecka sen såg jag en sportfilm gjord av NFL Films - “Cleveland ‘95”. Om inte annat gav den det där perspektivet “det kunde varit värre” samt levererade ännu ett argument för medlemsägda klubbar. I korthet beskrev den hur Cleveland Browns som aldrig vunnit någonting till slut hade fått ihop till ett lag med alla möjligheter att gå till en Super Bowl. Då flyttade ägaren klubben till Baltimore. Så kan det gå. Också.

Det är rimligtvis inte bara jag som tycker att de här matcherna är hur häftiga som helst att få uppleva. Ikväll är det ett brutalt effektivt Napoli från Neapel som kommer på besök men till skillnad från förra mötet spelas den här matchen på Råsunda i vad som kan kallas vinterlika förhållanden. Dessutom har snaran dragits åt i den här gruppen - det duger inte för Napoli att åka hem med en förlust eller ens ett oavgjort här. Precis som för AIK är det vinna eller försvinna som gäller och vackrare än så blir sällan idrotten.

Tack vare en modig grupp med människor flyttar AIK från Råsunda på sina egna villkor och får fortsätta vandra genom fotbollsvärlden som sig självt. När vi sätter oss ner i lite bekvämare stolar eller ställer oss i klacken framåt våren kommer det fortfarande vara Allmänna Idrottsklubben som spelar nere på planen. Det är viktigare och större än någonting annat i den här affären.

För där nere på planen spelar AIK. Och var den planen ligger eller vad den heter har egentligen aldrig spelat någon roll. Det är alltid samma sak, det är alltid en helt ny match. AIK spelar i svart och flest mål vinner.

I evighet, amen.

Vi har dom precis där de vill ha oss

Eftersom jag är en enkel man med simpla nöjen roar det mig emellanåt att vrida och vända på uttryck, eller för den delen läsa andra som gör samma sak, fast bättre. Några favoriter:

- Krona så vinner jag, klave så förlorar du.
Eller i princip hela pjäsen/filmen "Rosencrantz & Guildenstern är döda". Anledningen till att jag nämner detta här och nu är inte bara ett resultat av måttlig feber och en infektion i tårkanalerna, det är även en hänvisning till det här inläggets alldeles egna rubrik.

För det var i princip vad som hände när AIK mötte Gefle. AIK hade bollen. Men AIK hade bara bollen där Gefle ville att AIK skulle ha den. AIK slog massvis med passningar, nästan alla var till den spelare som Gefle ville att AIK skulle passa. Gefle är också mycket skickliga på att dra ner tempot i matcher.

Gefle tillåter motståndare att ha bollen framför deras två vågräta försvarslinjer, samt på kanterna. Gefle är mycket svåra att provocera med aggressiv press eftersom de är helt bekväma med att Rensa Bollen Åt Helvete. Faktum är att de inte sällan får till egna anfall med avslut efter att en mittback klappat till bollen så högt och hårt han orkar. Deras forwards är stora och starka och jobbar stenhårt på allt som rör sig.

Det borde inte ha räckt mot AIK. AIK borde ha utmanat mer en-mot-en, borde ha hittat in med bollar mellan de två försvarslinjerna och AIK borde ha dragit upp tempot i matchen och på bollen. Det gjorde inte AIK. Det fanns ju gott om tid. Tills det inte fanns det längre. Det blev som det ibland blir när ett fotbollslag inte riktigt har självförtroendet att föra en match. Man spelade bollen vidare till någon annan och hoppades att han skulle "göra något".

Trots att man kan intellektualisera det hela går det inte att komma ifrån att slutresultatet känns oerhört bittert. AIK tappade sin chans till SM-Guld 2012 genom att förlora mot nedflyttningskandidaten Gefle hemma på Råsunda.

“Det är kul att möta Pelle Olsson också”

Senaste gången AIK deltog i en guldstrid kom Gefle till Råsunda, det var precis som nu höst, AIK vann en jämn match med 1 - 0 och efteråt tyckte bortalagets assisterande tränare att de förlorat för att de haft bollen alldeles för mycket. Rimligtvis hade ingen annan tränare för någon annan klubb uttryckt sig så. Kanske inte ens Juande Ramos, den gamle Tottenham- och Real Madrid-tränaren, som var på besök i torsdags (innan den här texten skrevs).

Det är svårt att inte respektera Gefle. Det är ännu svårare att inte tycka att AIK borde slå dem idag. Häri ligger en inte obetydlig del i Gefles långsiktiga framgång, det faktum att de alltid, år ut och år in, underskattas. Gör AIK det idag, ser Gefle som ett litet farthinder på vägen mot de större matcherna mot IFK, PSV Eindhoven och …ehhh ... Häcken, då blir det inga tre poäng.

Som tur är visar AIK under Alm inga som helst tendenser i den riktningen - alla spelare tar undantagslöst jobbet och det syns aldrig några uppgivna gester mot domare, väder, boll eller gräsmatta. Faller man ställer man sig helt enkelt upp. Blir man av med bollen tar man tillbaka den. Misslyckas man försöker man igen. Har man en dålig dag ger man inte upp för det.

Alm har även en förmåga att förutspå vilka citat media jagar i intervjuer och “råkade” slänga ur sig att Dnipro i vissa aspekter påminner en del om Gefle (som sagt, detta skrivs innan matchen spelats), vilket ju var lite kul ur aspekten att Dnipros tränare Juande Ramos, tidigare tränat både Tottenham och Real Madrid.

Ska det bli kul att möta Ramos?

- Det är kul att möta ett bra lag och en bra tränare. Det är därför vi vill vara med och tävla mot bra lag i Europa. Sedan vet jag inte om man som tränare tänker så. Jag gör nog inte det. Man skakar hand, säger lycka till och sedan kör man. Det är kul att möta Pelle Olsson också.

I övrigt konstaterar jag att även idag så spelar AIK i svart, samt att flest mål vinner.


Texten skrevs inför dagens match mot Gefle och finns i matchprogrammet

Spridda tankar efter förlust med 2 - 3

Det var nära, väldigt nära, att AIK fått med sig poäng från Råsunda. Men det fick de alltså inte. Här tycker jag att vi i stort samförstånd skallar den som med ett överlägset flin börjar dra någon harang om att “det är såhär det är ute i Europa, hö hö”. Nej, det är det inte. Och även om det var det, är det liksom ingen förklaringsmodell som tar oss vidare. Så istället för något svepande trams om vilka superkrafter spelare och lag uppnår genom att spela “i Europa” tycker jag att vi tittar på vad som specifikt hände i matchen. Men det är en text för en morgondag. Istället några korta notiser:

Andreas Alms coachning och laguttagning. Trots förlusten hade iallafall jag bara nickat instämmande åt de av hans beslut som var synliga. Borges och Mutumba var trötta i söndags, Bangura har matchats mycket hårt efter lång tids uppehåll. Att ge Goitom hans första start visade sig helrätt, det med.

Henok Goitom är en underbar fotbollsspelare. Gör ett enormt arbete, visar på fin blick för spelet och får kröna allt med ett mycket vackert mål.

Moro Ibrahim är 18 år. Han är även en väldigt mogen och duktig fotbollsspelare. Vad månde bliva av det här?

Ivan Turina gör tre-fyra räddningar av yppersta världsklass. Igen. Ändå släpper AIK in tre mål.

Det var synnerligen obehagligt när Dnipro fick stå och lobba in bollar åt sin djupledslöpande forward i första halvlek. Det tog AIK i princip helt bort i andra.

Dnipro hade inga tankar på att backa hem och ligga på kontring. Istället tänkte de helt enkelt gå ut och köra över AIK. Så såg det iallafall ut. Men det är klart att de inte räknat med att ligga under med 1 - 0 efter fyra minuter.

Defensiva fasta är aldrig ett tillfälle att slå sig till ro och hämta andan. Här känns det som “ute i Europa” kan läggas till. Kvitteringen till 2 - 2 på en hörnvariant där AIK inte är till hundra procent vakna kändes som ett alltför tydligt exempel på just det.

Än en gång oavsett resultatet i senaste matchen. AIK har en trupp som håller för att spela på två fronter. Det sitter alltid ett antal mycket bra spelare på avbytarbänken i höst.

Jens Fjällströms försök att kopiera Arne Hegerfors klassiska replik “Är det Brasilien, eller AIK vi ser!?” med “Är det här Sverige? Är det här AIK? Man kan tro att det är Camp Nou!” hade väldigt gärna fått bli en AIK-klassiker. Så blev det tyvärr inte, men försöket uppskattades likafullt.

Fler funderingar och observationer imorgon.

Back to Basics

Det där är ett rätt korkat uttryck man antagligen kan göra sig lustig över. Särskilt som det knappast är läge för att kasta om i prioriteringarna med endast fem allsvenska omgångar kvar. AIK är det lag det är och det ska man vara förbannat stolt över. Vi går in i oktober och är med i guldracet och vi spelar gruppspel i Europa League - det gör inte CSKA Moskva, för vi slog ut dom.

Men ändå. Vi har inte tagit oss dit vi är genom en sorglös offensiv och en match som den här ser jag som en ypperlig startpunkt för att försöka återfinna åtminstone delar av vår defensiva styrka. En fördel kan vara att jag antar att Dnipro kommer att spela ett liknande spel som Elfsborg gjorde på Råsunda förra veckan. Med tanke på att de inte skapade en enda målchans förutom målet är det inga stora åtgärder som krävs.

Något annat som var ganska häftigt med matchen mot Sundsvall (alltså, förutom alla mål, räddningar, långskott, vändningar, kvitteringar och avgörande klackar i båda stolparna och in), förutom det, så var det Alms coaching. Nu har jag ju aldrig varit allsvensk tränare men jag inbillar mig att när man går runt på många spelare - halva startelvan var ny jämfört med Elfsborgsmatchen - så är frestelsen mycket stor att byta in spelare som var bra tidigare i veckan. Jag tror också att det är en mycket viktig signal till alla i truppen - bara för att du konkurrerar med två andra spelare så kommer du inte att bli utbytt efter en timme. För blir det att spelarna känner så, då har du helt plötsligt problem att få ihop till en startelva.

Om kvällens motstånd vet jag intet. Jag vet inte ens vilken färger de spelar i. Däremot vet jag att AIK spelar i svart. Och jag vet att flest mål vinner.


Texten är från torsdagens matchprogram

Efterdyningar

Så var AIK:s sista match på plast 2012 avklarad. Det blev seger med både nöd och näppe (vad nu "näppe" är för något) efter att Viktor Lundberg missat två kalaslägen, skjutit lika många fina långskott, gjort lika många assist samt klackat in ett mål via lika många stolpar. Eftersom alla goda onda ting är två måste AIK:s vänlige måljätte Ivan Turina nämnas - han står för fyra chockartat bra räddningar. Och då har jag säkert glömt någon.

Mycket av rubrikerna efteråt ägnades åt ett missat domslut från Michael Lerjeus som friade D-G när de flesta ville få det till en målchansutvisning. Jag är, ärligt talat, inte så intresserad av att debattera enskilda domslut och tänker därför låta bli att göra det nu också. Däremot tycker jag alltid det är värdelöst när allt eftersnack efter 95 minuter fotboll handlar om huruvida ett domslut var korrekt eller inte.

Några konstateranden, utan inbördes rangordning eller allt för djuplodande analys:

• Det var två lag med avsevärt bättre anfallsspel än försvarsspel på planen idag. Sett till missade och räddade chanser hade resultatet 7-6 varit mer rätvisande. Vilket leder oss till att förstå varför GIF Sundsvall bara ligger på kvalplats samt får oss att fundera över ...
  
• ... vad som hänt med AIK:s idiotsäkra defensiv? Sedan Napoli gjorde fyra mål på fyra chanser har ingenting varit sig likt. Är det kopplat till rotationen av spelare? Fem nya spelare jämfört med Elfsborgsmatchen. Det är inte otänkbart att vi får se lika många förändringar på torsdag mot Dnipro. Här får jag kanske inflika att Alm INTE använder sig av "rotation" för att förhindra slitage på spelare.
  
• Vissa mål är värda mer än andra mål. Att båda anfallarna gör mål är inte oviktigt. Både Bangura och Lundberg kan nu förhoppningsvis ta det lite mer relalalaxat i avslutningarna framöver. Framförallt Lundberg behövde känna att han får betalt för sitt fullständigt kopiösa slit.
  
• När Mutumba tas bort eller faller ur matchbilden förlorar inte sällan AIK striden om herraväldet på mittfältet. Så var fallet under en lång period i matchen idag. Precis som Borges såg han sliten ut höll jag på att skriva, och känner att jag bör vara mer precis än så. Det ser helt enkelt ut att gå lite långsammare, både rent fysiskt/mekaniskt och i beslutsfattandet för de båda. Ungefär så. Någon gång tänker jag även intervjua Alm om begreppet form och hur det används inom fotbollen.
  
• AIK:s 1 - 0 kan användas som instruktionsfilm på hur man gör mål på fyrbackslinjer med tre centrala mittfältare framför. Det är bara att göra om exakt samma sak mot Häcken ett par gånger så blir det, mer eller mindre per automatik, mål.
  
• Dessutom är AIK fortsatt direkt svaga på att serva vid hörnor. Undantaget är när Robert Åhman-Persson spelar. Här behövs det någon form av åtgärd.

Viktor Lundberg

Två assist, ett mål. Fylligare analys följer.

XI mot GIF

Noterbart är att det verkar råda tveksamhet kring hur många kort Kwame Karikari har samlat ihop. enligt svenskfotboll.se var han inte avstängd idag, han var därmed med i truppen. Nu har han tagits bort från densamma.

Turina

Danielsson - Karlsson - Backman - Johansson

D-G - Borges - RÅP - Mutumba

Lundberg - Bangura

Medans jag väntar på avspark kollar jag på Ranegie mot Grankvist. 0 - 0 står det och Ranegie lirar med blodigt bandage.

Inför: GIF Sundsvall - AIK

Ännu en bortamatch på plastgräs. Ännu en gång är det tätt mellan matcherna. Ännu en gång tycker nog spelarna att det är roligare att spela match än att träna. Ännu en gång kommer Alm att förändra i startelvan.

Egentligen har jag sett för lite av GIF Sundsvall för att komma med något banbrytande här. De försvarar i ett slags 4-3-3 som lika gärna kan kallas 4-5-1och de har en och annan Bra Spelare. De är också toppkandidat till att sluta på kvalplats och har tagit fler poäng hemma än borta. F.d AIK-spelaren Kevin Walker är avstängd, däremot är Fredrik Holster - spelaren som Jens T Andersson tog från Häcken till Väsby en gång i tiden - helt tillgänglig och säkert inte så lite sugen att besegra sina gamla lagkamrater från Väsby-tiden.

Eftersom Majstorovic inte ingår i truppen och Milosevic precis återkommit efter skada och Lorentzon är avstängd antar jag att backlinjen blir:

Helgi Danielsson - Per Karlsson - Niklas Backman - Nisse Johansson.

På mittfältet finns det som vanligt en uppsjö möjligheter, de mest ordinarie är Celso Borges, som spelat varje match, och Martin Mutumba. Jag tror båda startar idag. Dessutom tror jag Daniel D-G Gustafsson spelar till höger. Då återstår att se om det blir Åhman-Persson eller Moro Ibrahim bredvid Borges. Här skulle jag ge fördel åt RÅP, Moro har mig veterligen aldrig spelat match på plast i hela sitt liv. Vilket ger:

D-G - Borges - RÅP - Mutumba

På topp startar rimligtvis Bangura och Karikari. Viktor Lundberg, som var riktigt bra mot Norrköping, är även han en möjlighet. Jag har svårt att se att Goitom får spela från start redan, framförallt inte på plast. Ergo:

Bangura - Karikari

* * *

Enligt artikeln i Aftonbladet säger Alm att AIK vann målchansmatchen mot Elfsborg med 4 - 1. Bah! säger jag. Jag fick det till 5 - 2. Tyvärr, eftersom det är Christer Swärd som uppfunnit systemet, är det bara att erkänna sig besegrad. Typiskt, sa Puh.

(Del 3 i matchreferatet blev så försenat att jag skippade det. Eventuellt dyker det upp längre fram. Jag avslutar med en fin bild på Alm, när AIK kvitterat till 1 - 1.)