Jag tänkte börja skriva om Allsvenska matcher jag sett här. Alltså inte bara om AIK. Vi får se hur det går.
BK Häcken –
Kalmar FF 0 – 1 (0 – 0)
0 – 1 '90+2 Melker
Hallberg
En av mina otaliga
hang-ups i diskursen kring Allsvenskan är att det påstås existera
ett egenvärde i att en klubb låter unga spelare starta i A-laget.
Jag tycker det är helt ointressant. Vad som däremot ÄR intressant
är lag med unga spelare som vinner fotbollsmatcher. Såvitt jag vet
tävlas det inte i snittålder, elitfotboll går ut på att vinna.
Med det sagt så är det ändå trots allt alltid lite extra spännande att se unga
spelare ta plats och prestera och bättre plats än Rambergsvallen
denna lördag var svår att hitta.
Om vi gör det
enkelt för oss och påstår att båda lagen spelar med tre centrala
mittfältare (det kan diskuteras men vi låter bli) ackompanjerades
åldermännen Henrik Rydström och Martin Ericsson av Måns
Söderqvist (född 1993), Melker Hallberg (-95), Oscar Lewicki (-92)
och Simon Gustafsson (-95). Dessutom fick Häckens tredjeforward,
talangfulle och extremt atletiske Carlos Strandberg, chansen från
start. Han är född 1996. Vi lämnar dock unge Strandberg därhän
lite grann, även om han på inget sätt gjorde bort sig och inte
bara kunde utan kanske till och med borde gjort minst ett mål idag,
så är ändå skillnaden mellan honom och ovan nämnda kvartett att
de startar för att de är bäst – inte för att alla andra är
sjuka (Dioh Williams) eller avstängda (Moestafa El Kabir).
Lite kort om
matchen. Häcken borde enligt nästan all tillgänglig logik vunnit
matchen. Jag fick det till att man kom till fem så kallade
100-procentiga målchanser utan att få in bollen i mål. Hemmalaget
var överlägset Kalmar i spelet ute på planen och är rent ut sagt
obehagligt bra i den sista fjärdedelen. Där andra lag gärna
stressar fram avslut eller tar för mycket tid på sig att sikta blir
Häcken bara mer noggranna och överraskande i sina kombinationer. Så
varför ligger de där de ligger i tabellen? Det har jag sett för få
matcher (tre) med dem för att svara på men huvudanledningen både
mot Kalmar och AIK var deras svaghet på fasta situationer. De har
egentligen bara en enda dominant huvudspelare (Fredrik Björk),
vilket dels ledde till att de sällan hotade på alla sina offensiva
hörnor, dels att de (precis som mot AIK) släppte in ett avgörande
mål på en fast situation. Rent spontant (och som sagt utan någon
djupare koll) undrade jag varför Emil Wahlström inte går före
Simon Sandberg som mittback nu när Mohammed Ali Khan inte är
tillgänglig. Eftersom luftspel inte bara handlar om fysik utan även
om timing, elakhet och rutin kunde Kalmar enkelt hantera både
Strandberg och Gustafsson som också är över 180 cm långa.
Och apropå Simon
Gustafsson. Att Oscar Lewicki fick pris som bäste spelare i
hemmalaget var ju ett trevligt sätt välkomna honom tillbaka i
startelvan efter hans långa skadefrånvaro, han gjorde dessutom en
utmärkt insats som defensiv mittfältare. Priset skulle dock enligt
er ödmjuke tjänare självklart gått till Gustafsson. Han var helt
magnifik. Jag tror faktiskt inte han fattade ett felbeslut under 90
minuter, hans bollkontroll och blick för spelet var av extremt hög
klass och han jobbade från straffområde till straffområde med att
länka ihop Häckens backlinje med dess forwards. Det här är alltså
en 18-åring som förra säsongen spelade i division två.
Jag utnämner honom
redan nu till Göteborgsområdets mest intressanta spelare. Ja, före
Sam Larsson. Det kommer att bli oerhört spännande att följa den
här unge mannens karriär.
