27

Ivan Turina är död. Det är oerhört sorgligt. Jag skriver det här för att minnas, innan jag börjar tro att jag minns.

Fotbollsmålvakter är inte fotbollsspelare. Inte egentligen. Visst finns det exempel på målvakter som varit bra utespelare, precis som det säkert funnits utespelare som råkat stoppa några bollar när de kastats in som målvakter. Men fotbollsmålvakter spelar sin egen sport som inte liknar någon annan.

Ivan Turina var alltså målvakt, inte fotbollsspelare. Något som inte är det minsta oviktigt är att han var målvakt i AIK. Och som han var det. Innan Ivan har det för mig funnits tre AIK-målvakter jag hållit extra högt; Bernt Ljung, Mattias Asper och Daniel Örlund. Ljung för att han såvitt jag minns var ”AIK:s målvakt” under mina tonår där jag formades som AIK:are. Asper för att han stod i mål när vi spelade i Champions League och Örlund för att han var så sjukt mycket AIK när AIK vann allt 2009. Vi har haft andra, vissa väldigt bra, målvakter. Men de tre är tillsammans med Turina de som etsats sig fast.

Ivan Turina är den bästa AIK-målvakt jag sett. Det sa jag till alla som orkade lyssna när han fortfarande levde och det kan ses som ett oerhört småaktigt och töntigt påstående en dag som denna, det bryr jag mig inte om. Jag fick aldrig förmånen att lära känna honom som person, jag fick bara förmånen att få se honom som AIK-målvakt.

När han kom var det som om han behövde en träning för att förstå ALLT med AIK. Ibland får jag känslan att vissa aldrig förstår AIK, hur många år de än är där. Men Ivan inte bara förstod AIK, han förstod vad AIK behövde, inte vad AIK trodde att AIK behövde. Sen gick karln rakt ut på nordens hårdaste fotbollsstadion och levererade det. Kommer ni ihåg hans reaktion när han gjort den där reflexräddningen framför Norra och hur han ställde sig upp med sträckta armar och vrålade som en tungviktsboxare som just vunnit världsmästartiteln? Ja, det gör ni. Och hela Råsunda vrålade med honom.

Han höll AIK kvar i Allsvenskan 2010. Han drog, gapade, maskade och stångade AIK till en andraplats 2011. Och Ivan Turina höll nollan den där kvällen i Moskva, den där kvällen när AIK tog sin största och mest meriterande enskilda seger någonsin. Någonsin.

Jag vill även ta tillfället i akt att tacka alla som på olika sätt visar sitt deltagande och stöd i både familjen Turinas och AIK:s sorg. Det är väldigt viktigt och väldigt mänskligt av er och jag håller inte alls med dem som tycker att det är synd att det ska krävas något så här tragiskt för att människor med känslor för olika klubbar ska kunna enas om en och samma sak. Det är inte alls synd. Det enda som är synd är att Ivan Turina inte får krama sin familj och stå i mål i AIK igen. Att vi kan lägga åt sidan våra konflikter för sånt som är viktigt är bara ett tecken på att det finns hopp för mänskligheten. Så, tack.

Det ska säkert diskuteras hur han ska hyllas, hur AIK ska gå vidare, hur det är möjligt att någon som han inte längre finns och allt vi människor gör när något stort och fint vi tagit för givet tas ifrån oss och det enda jag har att säga om det är att vi inte ska glömma bort att minnas.