The forgotten scrimmage

This is the way I remember it. For reasons that will become obvious I might have missed quite a few things. Feel free to comment or correct me. There might even be film of this somewhere. I'm not sure I'd want to watch it.

When the Gothenburg Giants split up after the 1990 season I was one of the guys who followed Coach Voge to form the Alelyckan Sundevils. I'll not bother with the details of that here, suffice to say that in February 1991 there were maybe a dozen players that had played 20 snaps or more of Football in their lives. So as our first game, we took on the Swedish National Team.

It was the first national team ever picked for Sweden and they were having a mini-camp in Gothenburg, ahead of their game against Holland. The way I recall it, there was only one local player on that team, young inside linebacker Olle Larsson, who was still playing with the Giants. I had nurtured some hopes of making the squad as a cornerback or free safety but I didn't perform very well during the trials in Halmstad. When Coach announced that we were playing the national team, I remember asking him what the hell for, we had had maybe ten practises by that time and it was obvious we were going to get slaughtered. He replied something along the lines of how all the opponents in the second division would seem easy by comparison. Well, he got that part right.

It was also decided that it wouldn't be an actual game, instead something called a scrimmage, where their offense would run ten plays against our defense and vice versa. Twice. The ball would be spotted in the same spot regardless of the result of the previous play. So there's no actual score from this game, no note in the history books.

The game would start at Valhalla sometime late in the evening. It was dark and also colder than a welldiggers ass, minus 18 degrees centigrade if I remember correctly. I arrived about an hour ahead of kickoff, prepared to play Free Safety, when I was approached by Coach who said our quarterback, Micke Henriksson, had decided not to come. And that I would play quarterback in his place. I had never taken a snap from center in my life. I hadn't even played a single down on the offensive side of the ball, ever.

– Uh, I don't know the playbook.

– That's fine, we don't have one. You can just draw the plays up in the huddle.

It quickly became clear that if I didn't play, there would be no game. So I said OK.

I don't remember what play I called in the first huddle. Probably a fullback dive. It didn't matter. The second the center, Pertti, had snapped the ball, I was lying on my back, my face full of linebacker. The Alelyckan offensive line, assigned to protect my skinny ass (I was 6 feet 1, 160 pounds) had two experienced players, the other three hadn't played much, if anything. And now they were up against the best the country had to offer where everyone was competing for a starting position in the real game. The second play I managed to turn my body 180 degrees before I got hit by three linemen in the back. So this time I ended up face down on the turf. And when I say “turf” I really mean a half-inch thick frozen plastic carpet on top of concrete.

And on it went. After five, maybe six (I hilariously even called a pass play in there somewhere) plays which all ended with me at the bottom of a four-guy pile I remember there was a timeout in which it was explained that if I got injured, the scrimmage would be completely canceled. The Swedish defense was urged to just pull me down instead of going for full-speed collisions. That call, and the restraint from the defense that followed, indubitably saved me from a lengthy hospital visit. So, thanks guys.

I honestly don't remember much more about those first ten plays, except that we never, not once, crossed the line of scrimmage. We never got the ball out of the backfield.

So when I got helped off by Pertti the center we were talking about practicing snaps and getting the line to play a lot tighter. But as soon as I got to the sidelines I was told to get back in and play safety. So I ran back in and just stood at the back. I remember I couldn't get my body to move or my head to focus on what the offense was doing. I don't think I had a single tackle. I had just spent every single atom of energy on avoiding to get hit and now I was supposed to look for opportunities for full-speed collisions. That didn't compute. Since we had most of our experienced guys on defense, and the Swedish offense wasn't very good, I think we did pretty well, but I might remember incorrectly. Then there was a short half-time break were only fools and rookies took off their helmets. I was neither, so I didn't have to tear my ears off to get the helmet back on. That's what playing football in winter means. You keep your helmet on outside.

And then there I was, back in the huddle, drawing plays I just made up on the turf. We said we wanted to get a first down, that the o-line needed to play really tight and that we would go hard. First play was a run where the halfback (Håkan D) got taught the hard way not to run upright. It's one of the harder hits I ever saw. But he got up afterwards and stayed in the game.

Since we had almost exclusively run the ball I decided it was time to try a play-action. Well, we had tried to run the ball. We still hadn't crossed the line of scrimmage. Now, a play-action play is a pass play that looks exactly like a run play. You get the defense to come forward and disregard your receivers which leaves them open to receive a pass and hey, presto, you got a touchdown. Or so the theory goes. The quarterback needs to fake handing off the ball to a running back and then hit his receiver with a forward pass.

So I did. I faked the handoff which bought me a second to spot my tight end, Mario, on some kind of Go-route, and I zipped (ha ha, probably not) the ball into his hands before I got buried. He got hit hard but managed to hold on to it. We had just gotten our first first down against the national team. Of course, had it been a real game, we would have had about a hundred negative yards at this time. But we didn't care. We celebrated as if we'd won a Bowl game in the huddle.

We ran two more run plays with predictable results. Nothing there. I decided that I hadn't been hit for a while so I called another play-action play, where I would do a bootleg and run with the ball myself. I still don't understand how I got the courage to run this. It involved leaving the defensive end behind me unblocked and hoping that I could sell the fake handoff so well that he would leave me alone. If he spotted the ball he had a free shot at my back.

Man, I still remember the look in his eyes when I ran past him. I had completely sold the fake, and almost stopped after the hand-off, with the ball held casually against my thigh in a manner that would make any coach cry. But it made the ball impossible to see if you were, say, a defensive end right behind me. At any moment I was expected to get hit hard in the back. And then I just ran around him as fast as I could. Suddenly there was space, a lot of space, in front of me and I got past the cornerback and I could for the first time that night see the end zone.

One of the safeties got me before I could get very far. It was enough for a first down, maybe 12 yards. Maybe more. After that, they hit me every play. We didn't get a yard. I refused to play safety when it was over. I know that probably no one else even remembers this night and that I had some decent games afterward, but I still think getting those two first downs under those circumstances is the best damn thing I ever did as a football player.

En Allsvensk blogg? Så unikt!

Jag tänkte börja skriva om Allsvenska matcher jag sett här. Alltså inte bara om AIK. Vi får se hur det går.

BK Häcken – Kalmar FF 0 – 1 (0 – 0)

0 – 1 '90+2 Melker Hallberg

En av mina otaliga hang-ups i diskursen kring Allsvenskan är att det påstås existera ett egenvärde i att en klubb låter unga spelare starta i A-laget. Jag tycker det är helt ointressant. Vad som däremot ÄR intressant är lag med unga spelare som vinner fotbollsmatcher. Såvitt jag vet tävlas det inte i snittålder, elitfotboll går ut på att vinna. Med det sagt så är det ändå trots allt alltid lite extra spännande att se unga spelare ta plats och prestera och bättre plats än Rambergsvallen denna lördag var svår att hitta.

Om vi gör det enkelt för oss och påstår att båda lagen spelar med tre centrala mittfältare (det kan diskuteras men vi låter bli) ackompanjerades åldermännen Henrik Rydström och Martin Ericsson av Måns Söderqvist (född 1993), Melker Hallberg (-95), Oscar Lewicki (-92) och Simon Gustafsson (-95). Dessutom fick Häckens tredjeforward, talangfulle och extremt atletiske Carlos Strandberg, chansen från start. Han är född 1996. Vi lämnar dock unge Strandberg därhän lite grann, även om han på inget sätt gjorde bort sig och inte bara kunde utan kanske till och med borde gjort minst ett mål idag, så är ändå skillnaden mellan honom och ovan nämnda kvartett att de startar för att de är bäst – inte för att alla andra är sjuka (Dioh Williams) eller avstängda (Moestafa El Kabir).

Lite kort om matchen. Häcken borde enligt nästan all tillgänglig logik vunnit matchen. Jag fick det till att man kom till fem så kallade 100-procentiga målchanser utan att få in bollen i mål. Hemmalaget var överlägset Kalmar i spelet ute på planen och är rent ut sagt obehagligt bra i den sista fjärdedelen. Där andra lag gärna stressar fram avslut eller tar för mycket tid på sig att sikta blir Häcken bara mer noggranna och överraskande i sina kombinationer. Så varför ligger de där de ligger i tabellen? Det har jag sett för få matcher (tre) med dem för att svara på men huvudanledningen både mot Kalmar och AIK var deras svaghet på fasta situationer. De har egentligen bara en enda dominant huvudspelare (Fredrik Björk), vilket dels ledde till att de sällan hotade på alla sina offensiva hörnor, dels att de (precis som mot AIK) släppte in ett avgörande mål på en fast situation. Rent spontant (och som sagt utan någon djupare koll) undrade jag varför Emil Wahlström inte går före Simon Sandberg som mittback nu när Mohammed Ali Khan inte är tillgänglig. Eftersom luftspel inte bara handlar om fysik utan även om timing, elakhet och rutin kunde Kalmar enkelt hantera både Strandberg och Gustafsson som också är över 180 cm långa.

Och apropå Simon Gustafsson. Att Oscar Lewicki fick pris som bäste spelare i hemmalaget var ju ett trevligt sätt välkomna honom tillbaka i startelvan efter hans långa skadefrånvaro, han gjorde dessutom en utmärkt insats som defensiv mittfältare. Priset skulle dock enligt er ödmjuke tjänare självklart gått till Gustafsson. Han var helt magnifik. Jag tror faktiskt inte han fattade ett felbeslut under 90 minuter, hans bollkontroll och blick för spelet var av extremt hög klass och han jobbade från straffområde till straffområde med att länka ihop Häckens backlinje med dess forwards. Det här är alltså en 18-åring som förra säsongen spelade i division två.

Jag utnämner honom redan nu till Göteborgsområdets mest intressanta spelare. Ja, före Sam Larsson. Det kommer att bli oerhört spännande att följa den här unge mannens karriär.

27

Ivan Turina är död. Det är oerhört sorgligt. Jag skriver det här för att minnas, innan jag börjar tro att jag minns.

Fotbollsmålvakter är inte fotbollsspelare. Inte egentligen. Visst finns det exempel på målvakter som varit bra utespelare, precis som det säkert funnits utespelare som råkat stoppa några bollar när de kastats in som målvakter. Men fotbollsmålvakter spelar sin egen sport som inte liknar någon annan.

Ivan Turina var alltså målvakt, inte fotbollsspelare. Något som inte är det minsta oviktigt är att han var målvakt i AIK. Och som han var det. Innan Ivan har det för mig funnits tre AIK-målvakter jag hållit extra högt; Bernt Ljung, Mattias Asper och Daniel Örlund. Ljung för att han såvitt jag minns var ”AIK:s målvakt” under mina tonår där jag formades som AIK:are. Asper för att han stod i mål när vi spelade i Champions League och Örlund för att han var så sjukt mycket AIK när AIK vann allt 2009. Vi har haft andra, vissa väldigt bra, målvakter. Men de tre är tillsammans med Turina de som etsats sig fast.

Ivan Turina är den bästa AIK-målvakt jag sett. Det sa jag till alla som orkade lyssna när han fortfarande levde och det kan ses som ett oerhört småaktigt och töntigt påstående en dag som denna, det bryr jag mig inte om. Jag fick aldrig förmånen att lära känna honom som person, jag fick bara förmånen att få se honom som AIK-målvakt.

När han kom var det som om han behövde en träning för att förstå ALLT med AIK. Ibland får jag känslan att vissa aldrig förstår AIK, hur många år de än är där. Men Ivan inte bara förstod AIK, han förstod vad AIK behövde, inte vad AIK trodde att AIK behövde. Sen gick karln rakt ut på nordens hårdaste fotbollsstadion och levererade det. Kommer ni ihåg hans reaktion när han gjort den där reflexräddningen framför Norra och hur han ställde sig upp med sträckta armar och vrålade som en tungviktsboxare som just vunnit världsmästartiteln? Ja, det gör ni. Och hela Råsunda vrålade med honom.

Han höll AIK kvar i Allsvenskan 2010. Han drog, gapade, maskade och stångade AIK till en andraplats 2011. Och Ivan Turina höll nollan den där kvällen i Moskva, den där kvällen när AIK tog sin största och mest meriterande enskilda seger någonsin. Någonsin.

Jag vill även ta tillfället i akt att tacka alla som på olika sätt visar sitt deltagande och stöd i både familjen Turinas och AIK:s sorg. Det är väldigt viktigt och väldigt mänskligt av er och jag håller inte alls med dem som tycker att det är synd att det ska krävas något så här tragiskt för att människor med känslor för olika klubbar ska kunna enas om en och samma sak. Det är inte alls synd. Det enda som är synd är att Ivan Turina inte får krama sin familj och stå i mål i AIK igen. Att vi kan lägga åt sidan våra konflikter för sånt som är viktigt är bara ett tecken på att det finns hopp för mänskligheten. Så, tack.

Det ska säkert diskuteras hur han ska hyllas, hur AIK ska gå vidare, hur det är möjligt att någon som han inte längre finns och allt vi människor gör när något stort och fint vi tagit för givet tas ifrån oss och det enda jag har att säga om det är att vi inte ska glömma bort att minnas.