När det gäller Konsten Att Tycka Synd Om Sig Själv har Roger Waters få övermän inom rockmusiken, och såhär på rak arm vet jag ingen bättre illustration än den sista låt han skrev för vad som skulle bli The Wall. Här har vi "Pink", albumets (musikalens?) huvudperson, som till slut stängt av sig helt från omvärlden halvliggandes i en fåtölj med någon av TV:ns "thirteen channels of shit" flimrande framför sig i mörkret. Han har gett upp.
I've got a strong urge to fly
But I got nowhere to fly to
Det enda han är kapabel till är att räkna upp sina ägodelar och kläder. Givetvis är det både Waters självupplevda ångest under någon turné, men även resterna av det som en gång varit Waters vän Syd Barret (Got a bag with a comb and a toothbrush in) är en del av "Pink". Andra versen kan mycket väl beskriva keyboardisten Richard Wrights tillstånd under inspelningsarbetet.
I've got nicotine stains on my fingers
I've got a silver spoon on a chain
Got a grand piano to prop up my mortal remains
Wright var så väck av drogmissbruk och ångest att det blev producenten Bob Ezrin som fick spela det rent ut sagt överjävligt vackra pianoackompanjemanget som perfekt passar till Waters uppgivna sång. "Pink" orkar inte ens med att slutföra låten, efter två rader av den tredje versen klingar den helt enkelt av.
I've got a pair of Gohills boots
I've got, fading roots
https://www.youtube.com/watch?v=rQpTtYj52ts
#pinkfloydfriday
