Ivan Turina är död. Det är oerhört
sorgligt. Jag skriver det här för att minnas, innan jag börjar tro
att jag minns.
Fotbollsmålvakter är inte
fotbollsspelare. Inte egentligen. Visst finns det exempel på
målvakter som varit bra utespelare, precis som det säkert funnits
utespelare som råkat stoppa några bollar när de kastats in som
målvakter. Men fotbollsmålvakter spelar sin egen sport som inte
liknar någon annan.
Ivan Turina var alltså målvakt, inte
fotbollsspelare. Något som inte är det minsta oviktigt är att han
var målvakt i AIK. Och som han var det. Innan Ivan har det för mig
funnits tre AIK-målvakter jag hållit extra högt; Bernt Ljung,
Mattias Asper och Daniel Örlund. Ljung för att han såvitt jag
minns var ”AIK:s målvakt” under mina tonår där jag formades
som AIK:are. Asper för att han stod i mål när vi spelade i
Champions League och Örlund för att han var så sjukt mycket AIK
när AIK vann allt 2009. Vi har haft andra, vissa väldigt bra,
målvakter. Men de tre är tillsammans med Turina de som etsats sig fast.
Ivan Turina är den bästa
AIK-målvakt jag sett. Det sa jag till alla som orkade lyssna när
han fortfarande levde och det kan ses som ett oerhört småaktigt och
töntigt påstående en dag som denna, det bryr jag mig inte om. Jag
fick aldrig förmånen att lära känna honom som person, jag fick
bara förmånen att få se honom som AIK-målvakt.
När han kom var det som om han behövde
en träning för att förstå ALLT med AIK. Ibland får jag känslan
att vissa aldrig förstår AIK, hur många år de än är där. Men
Ivan inte bara förstod AIK, han förstod vad AIK behövde, inte vad
AIK trodde att AIK behövde. Sen gick karln rakt ut på nordens
hårdaste fotbollsstadion och levererade det. Kommer ni ihåg hans
reaktion när han gjort den där reflexräddningen framför Norra och
hur han ställde sig upp med sträckta armar och vrålade som en
tungviktsboxare som just vunnit världsmästartiteln? Ja, det gör
ni. Och hela Råsunda vrålade med honom.
Han höll AIK kvar i Allsvenskan 2010.
Han drog, gapade, maskade och stångade AIK till en andraplats
2011. Och Ivan Turina höll nollan den där kvällen i Moskva, den
där kvällen när AIK tog sin största och mest meriterande enskilda
seger någonsin. Någonsin.
Jag vill även ta tillfället i akt att
tacka alla som på olika sätt visar sitt deltagande och stöd i både
familjen Turinas och AIK:s sorg. Det är väldigt viktigt och väldigt
mänskligt av er och jag håller inte alls med dem som tycker att det
är synd att det ska krävas något så här tragiskt för att
människor med känslor för olika klubbar ska kunna enas om en och
samma sak. Det är inte alls synd. Det enda som är synd är att Ivan
Turina inte får krama sin familj och stå i mål i AIK igen. Att vi
kan lägga åt sidan våra konflikter för sånt som är viktigt är
bara ett tecken på att det finns hopp för mänskligheten. Så,
tack.
Det ska säkert diskuteras hur han ska
hyllas, hur AIK ska gå vidare, hur det är möjligt att någon som
han inte längre finns och allt vi människor gör när något stort
och fint vi tagit för givet tas ifrån oss och det enda jag har att
säga om det är att vi inte ska glömma bort att minnas.
