(Min sida i det sista matchprogrammet från Råsunda någonsin.)
“Nevermore!” cried the raven. För någon vecka sen såg jag en sportfilm gjord av NFL Films - “Cleveland ‘95”. Om inte annat gav den det där perspektivet “det kunde varit värre” samt levererade ännu ett argument för medlemsägda klubbar. I korthet beskrev den hur Cleveland Browns som aldrig vunnit någonting till slut hade fått ihop till ett lag med alla möjligheter att gå till en Super Bowl. Då flyttade ägaren klubben till Baltimore. Så kan det gå. Också.
Det är rimligtvis inte bara jag som tycker att de här matcherna är hur häftiga som helst att få uppleva. Ikväll är det ett brutalt effektivt Napoli från Neapel som kommer på besök men till skillnad från förra mötet spelas den här matchen på Råsunda i vad som kan kallas vinterlika förhållanden. Dessutom har snaran dragits åt i den här gruppen - det duger inte för Napoli att åka hem med en förlust eller ens ett oavgjort här. Precis som för AIK är det vinna eller försvinna som gäller och vackrare än så blir sällan idrotten.
Tack vare en modig grupp med människor flyttar AIK från Råsunda på sina egna villkor och får fortsätta vandra genom fotbollsvärlden som sig självt. När vi sätter oss ner i lite bekvämare stolar eller ställer oss i klacken framåt våren kommer det fortfarande vara Allmänna Idrottsklubben som spelar nere på planen. Det är viktigare och större än någonting annat i den här affären.
För där nere på planen spelar AIK. Och var den planen ligger eller vad den heter har egentligen aldrig spelat någon roll. Det är alltid samma sak, det är alltid en helt ny match. AIK spelar i svart och flest mål vinner.
I evighet, amen.
